Kronhjort brölar
Jag har alltid undrat hur det känns att sitta i ett tält ute i vildmarken i Afrika och höra hur djuren vandrar därute..., deras vrålande? Någon som morrar, leker - någon som skriker, jakten på någon annan, fasan, spänningen.. Alla ljuden måste vara så spännande....., skulle man överhuvudtaget kunna sova?
Eller skulle man vara så lyrisk över stunden att sömnen helt enkelt hade fått vänta? En sak vet jag: jag hade inte sovit :o) Kronhjortarna brölar..., ok? Kan det vara något? Jag vill väl inte påstå att jag förväntade mig något särskilt :o) Jag menar, hur mycket kan man se? Det är ju mörkt? Hör man dom verkligen? Detta måste testas så klart. Och så satt man där plötsligt i ett litet gömsle, man ska vara tyst - knäpptyst, annars hör dom en. Man måste komma dit innan mörkret faller, eller i gryningen innan det ljusnar -annars skrämmer man dom...ja, ja, ja..., låt mig prova detta då :o)
NEJ, jag var fortfarande inte särskilt lyrisk över att sitta i ett litet gömsle. Och inte nog med det, man måste ha med sig ett STATIV! Nämen fyyy fasiken!! Bara tanken på det gjorde nästan att man slog bort idén - Ska man behöva sitta och krångla med ett klumpigt stativ också? Som många redan vet så är jag och stativ inte allra bästa vänner. Jag använder aldrig stativ i mer än nödfall. Tex interiör och vid nattbilder, då långa slutartider används. Att se mig och ett stativ är som att se någon som är helt grön inom fotografering. Jag hatar det! Jag känner mig bakbunden och får smått spel. Självklart handlar allt om vana. Det är bara å se på alla som använder stativ, dom behandlar det som en god vän till dom, enkelt och lätt - medan jag mer eller mindre slår ihjäl mitt.
Kronhjortar i gryningen
Trots mitt tappra försök att använda stativ, gick det åt skogen så klart. Bilden är tagen i gryningen med lång slutartid och en extremt lyrisk fotograf som darra på händerna av lycka :o) Man hann inte mer än satt sig ner och försökt få på kameran på stativeländet förrän första brölandet hördes....WOOOOOW!!! Vad enda in i...? Är det Lejon därute? Dinosaurier? Vad i hela friden var det som lät såååå in i vassen vrålcoolt?
Det måste varit ett lejon som stod precis utanför? redo att äta upp en :o) SÅ UNDERBART ÖVERCOOLT var lätet att jag slet kameran av stativeländet, - för här kunde jag ju inte sitta fastbunden vid ett stativ jag inte kunde hantera medan Dinosaurier vandra där utanför :o) Jag överdriver inte!! Har man inte hört kronhjortarna BRÖLA, så förstår man inte hur fantastiskt det är! Men min närmaste beskrivning är att det låter som ett MEGALEJON eller en Dinosaurie, japp - så är det, fråga experterna dom kommer svara er samma sak!
Kronhjortar i brunst
Dom här två kronhjortarna vandrade fram och tillbaks och brölade, och sen slogs dom. När dom stångas hörs det långa vägar, det är enorma smällar som får marken att gunga.
En Räv springer fram till Kronhjortarna och han står där och tittar upp på dom som om han frågade dom varför i hela fridens namn dom förde sånt oväsen så där tidigt på morgonen :o) Dom tystnade för stunden och tittade ner på honom - sen glömde dom snabbt bort honom och fortsatte brööööla ;o)
Hindar
Det finns en anledning till varför man använder stativ, det berättar denna bilden tydligt! Fast å andra sidan kan man kanske se känslan av flykten? Ja, man får inte vara negativ ;o)
Det blev lite ljusare och dom fortsatte att bröla och stångas mellan varven.. En man som bodde i närheten berättade om två kronhjortar som stångats där, dom fastnade olyckligtvis i varann med hornen :o( Dom dör snabbt av stressen. Men trots att dom var döda, så kunde man inte sära hornen åt, -så hårt satt dom. Så då kan man förstå vilken kraft och styrka det är när de stångas.
Här kom en snygging ut från skogen, han brölade långa vägar och nu stod han där - undrande var alla brudarna var? :o) Om man brölar lite så kommer dom väl?
Ååååh vad han bröla, han bröla så underbart att man får tårar i ögonen. Så det är inte bara brist på stativkunskap, utan även tårar i ögonen som gör att bilderna är lite dåliga, men skit i det - det handlar om livet, om ett underbart liv därute som är helt fantastiskt att få ta del av. För det mesta satt jag bara tyst och lyssnade, och NJÖT och log av lycka.
Kronhjort och hindar ..vad i hela??? Där kom dom ju, tjejerna :o) Ja, vem kan motstå en sådan stilig man med en röst som får en att trilla baklänges av akut hjärtflimmer? ♥
Och självklart när man ser en Kronhjort så börjar bilderna i skallen bubbla fram.... Jag vill fånga en Kronhjort i silhuett i fullmåne som brölar....., kan jag det? Går det? Åååh, ja - självklart vill jag fånga en kronhjort som brölar så att man ser ÅNGAN som väller ur hans vackra mun...!! Ahhh, bilderna man får i skallen när man ser dom, tänk om man kunde ta en sådan bild..., eller en sådan?? men därifrån till att lyckas med sina bildidéer är inte lika lätt! :o) Och särskilt inte när man inte ens kan komma överens med ett simpelt stativ, och mitt tele ska vi inte tala om - rent värdelös kom jag på :o)
Mitt tele framstår som ett macro om man jämför med andra fotografers telen, så allt jag har är värdelöst och inget dög längre. Fast kanske var det inte bara mina saker det var fel på? Tänk om det var själva fotografen som inte fixa det? En bra fotograf kan väl ta bra bilder med vilken kamera som helst? Eller? :o) MEN..., så plötsligt stod han där!!! Han med den grova underbara rösten - han som fick alla tjejerna att springa runt rent nervöst så fort han tog ton :o)
..och så tog han ton....ååååååh, det var som om marken vibrera, men jag misstänker att det var mitt hjärta som kom i otakt - men milda makter så vackert!! Min bild visar inte hur stor han är, men han var väldigt stor!
Kronhjorten som brölar
JAAAA!!! Jag fick honom och jag fick ångan ur hans underbart ljuvliga mun :o) Sen fick jag några till, men just denna första bild på honom och ångan ...., ahhh, det var ren pur lycka och jag sprang ut ur gömslet och kysste honom direkt :o).... - i min fantasi önskar jag att jag gjorde det iaf ♥ ♥ ♥
Han står och känner..., lyssnar, andas, tar in...., och han vet!
Trots att man knappt vågar andas för att han ska upptäcka -anar han, han är misstänksam..., och ja - han vet! och jag förstår honom så oerhört väl...
Han gör det enda rätta, flyr människan. För visst kände han vittringen. Hur ont det en gör, att se ett sådant ståtligt djur blir rädd för en - så är jag glad att han sprang - för jag hade gjort samma sak själv.
Det är ingen vinjettering på denna bild, utan en klumpig fotograf som råkat fastna med halva linsen i gömslet ;o) Och han får snabbt sällskap! Hans fina familj? Han är enorm brevid hinden som i sig, faktiskt är stor!
Han vänder sig om...., en sista blick. Jo, han vet så väl. Tack du vackra djur för att man fick magiska stunder i er närhet. Minnen jag ska bära i mitt hjärta.
Kronhjortsfamilj
/Tammy
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar