Det var en sådan där varm och skön sommardag då jag satt på mitt jobb och längtade tills jag fick springa ut därifrån. Inte för att jag vantrivs på mitt jobb, tvärtom. Jag har nog världens bästa jobb och goaste kollegor!
Men ut ville jag ändå :)
Frågan var; vad skulle jag göra? Jag ville ALLT!! Jag ville göra allt på en och samma gång.
Jag ville mest av allt bada, för det var så varmt och bara tanken på att dyka ner under ytan och känna havet prata med mig, - jo, för havet pratar med mig - finns ingen som pratar så underbart som havet gör :)
Det fyllde mig med än mer längtan.
Men, jag ville så mycket mer, jag ville fota rapsfälten, vallmofält, jag ville fota fjärilar, nyckelpigor, grodorna, åååh jag ville vara överallt.
Och så var det min innerliga längtan efter att få besöka Ekoxarna, men tanken på att åka inåt landet när man kunde ligga i ett blått svalkande hav, kändes dock ej så lockande.
Min telefon ringer. Det är min syrra som ringer och undrar om vi ska göra något efter jobbet? Ska vi bada frågar hon och jag säger jaaaaaa :) Men så avbryter jag mig och säger - jag vill sååå gärna hälsa på hos ekoxarna.
- Men, tycker du inte det är lite väl varmt idag för det, Tammy?
Jo, det tycker jag och vi bestämmer oss för att bada först och sen se om vi kan se någon söt ekoxe :)
När jag besöker Ekoxarna i deras vackra värld fylls jag av ödmjukhet inför denna fredliga gigant. För även om de ryker ihop och brottas några sekunder, så är det en oerhört fredlig insekt.
Jag fulls även av vemod, det kan inte hjälpas, men alltid fyller det mig med vemod när jag lämnar dom.
Vetskapen att de tagit dom mellan 5 - 7 år att bli en fullvuxen ekoxe och sen endast få leva livet i några ynka veckor känns så orättvist. Så lång tid det tog för att bli sådär vacker, och så snabbt ljuset sen slocknar - gör att jag varje gång berättar för dom hur mycket jag beundrar dom, - hur värdefulla dom är för mig.
JA, jag vet att de struntar högaktningsfullt i mig, men jag måste få säga det. Tramsigt va? :)
Men dom betyder så mycket för mig och egentligen vet jag inte varför dom har sådan stor plats i mitt hjärta. Men så har det varit sen jag var barn.
Det är ungefär som när jag sätter mig i kohagen och bara sitter där helt stilla och efter ett tag är jag omringad av gosiga kossor som försiktigt kollar in mig. Och minsta lilla rörelse, och de hoppar tillbaks några steg. Dessa enorma stora djur, så tunga och fina, som hur lätt som helst hade kunnat springa ihjäl mig, men istället så är dom så försiktiga och mjuka.
Det bästa är när man sitter med huvudet böjt ner och när man känner hur någon kossa luktar en i nacken, ahhh - då fylls jag av den där enorma kärleken och vill bara rusa upp och krama om, men det vill ju inte dom - tyvärr :)
Nu ska jag inte prata om kossor utan om ekoxar.
Självklart besöker jag ekoxarna fler dagar och jag missar återigen i år att få en bra bild när de flyger och jag retar nästan ihjäl mig. Jo, jag fick i år igen, men inget bra. Inget jag är nöjd med.
Men nästa år, då ska jag vara mer redo :)
Det är ju egentligen konstigt, för hur redo man ibland än er, så missar man....
I år hade jag bästa möjligheten, och när då en ekoxe flög alldeles underbar runt mitt huvud och lät som en helikopter, så blev jag fullständigt trollbunden och sa bara - Åååh gud så vacker, åååh så underbart, nämen söta lilla goa varelse - du är det finaste i världen!!
VA? Arggggh!! När ekoxen sedan kraschlandade en bit ifrån mig, kom jag snabbt på fötter och bara stod där och hoppade och började nästan slå mig själv för att jag inte hade fotat, bara för att jag blev helt trollbunden av det jag såg och det är mitt största problem när jag fotar. Detta händer mig så ofta - när något väl händer som jag suttit och väntat på, så missar jag det för jag blir förtrollad! :)
Det var lite från en ljuvlig kväll hos världens finaste ekoxar!
Var rädda om er och våra vackra djur!
/Tammy
