Vinterdagar bland själar och änglavingar

Det var en sådan där behaglig och vackert kall dag, då solen ändå värmde, men vinden var bitande kall. Lloyd hade fullt upp med att gå igenom precis allt nytt som havet hade sköljt upp denna dag. Så, jag hade att välja mellan att stå där och frysa ihjäl. Eller, att lägga mig ner och sova en stund! Livet med en Newfoundlandshund är antingen i 190 knyck eller i slowmotion :) Och nog var det mjukt där på stranden denna dag, x-tra mjukt då havet hade sköljt upp mängder med olika sorters alger och sjögräs. Särskilt en röd variant denna dag, som jag tror heter grov rödsläke?

 Jag satte mig ner, för att stunden senare lägga mig ner på denna mjuka bädd. Och vilken säng då, alldeles underbart mjuk och skön! Och nej, jag tänkte iaf inte somna denna gång - även om jag har en viss benägenhet att göra det ibland på stranden :) Istället blev jag väldigt fascinerad av allt vackert som bäddat ner sig där i algerna. Vackra fjädrar, små musslor, allting liknade en sagovärld och ännu mer sagolikt blev det genom linsen. Jag riktade blicken på några vattendroppar som låg på en fjäder, och det var då jag såg dom...., osäker på vad jag såg, försökte jag titta närmre...., dom gick runt där inne i vattendroppen, sen stannade dom som om de pratade - för att i nästa andetag lyfta på sina händer och sen gå vidare igen... Nämen, vad är det jag ser? Där är någon inuti droppen....., jag kisade och försökte allt vad jag kunde för att se vad det var? Konstigt! Med huvudet ner i algerna låg jag och tittade på denna droppe som helt uppslukade mig. Jag vet inte vad det var inne i droppen. Jag vet dock att det fanns inget mer än tång och hav bakom, så jag kallar denna bild för själarna :) Då jag tycker det ser ut och påminde mig om det.

Sen var jag förstås tvungen att kolla alla andra fjädrar om det var någon inne i dom också :) Men icke, dom var lediga :) Tur att där inte var några andra människor där på stranden, för risken är väl att jag i mitt fascinerande tillstånd bett någon annan titta på vattendroppen och berätta om de såg något :)

En annan vacker vinterdag träffade vi på några kära vänner - sälarna! Och dom här underbaringarna fyller mitt hjärta så det svämmar över. Vi ville för allt i världen inte skrämma dom. Det absolut värsta jag vet är folk som inte visar respekt. Vet inte hur många ggr man krypt och ålat sig fram flera hundratals meter för att dom ska förstå att man inte vill dom illa, och för att så långt det går - passa in och inte utgöra ett hot. Så kommer någon människa och trampar raka vägen fram och skrämmer bort allihop. Men dom är kloka dessa sötnosar, dom känner igen oss. En del av dessa är över 40 år gamla! Om man är lugn bland djur, får man uppleva magi.

 Här kommer en sköldpadda minsann :) Ok, jag har fel, men lite lik en sköldpadda är han väl?

Lycka är att få ligga där hos dom och höra dom sjunga! Man är så lycklig att man inte ens förstår först varför det är så oerhört kallt? och var kommer den där kylan ifrån helt plötsligt? Tills man tar sig tid att bara böja lite på huvudet och får se att man faktiskt ligger i havet ;) Japp, så går det när man är fokuserad och förtrollad av kärlek!

Ljuvliga så man med ord inte kan beskriva hur fina dom är! Trots att man låg i vatten och hade sand överallt så var man varm enda in i själen av den lycka man känner av att få vara där och vara en av dom.

Sedan har vi en annan ängel som fyller ens hjärta med värme trots bitande kalla vindar och snöstorm!

Och frågan är, finns det något vackrare än då varje gren, varje liten plätt är klädd i vitt? Jag har ställt frågan till mig själv som den sommarälskare jag är, vad tycker jag? Vad känner jag? Och när jag väl insåg att det slår nog allt, så förvånnade jag de flesta i min omgivning när jag kom med denna bekännelse. Inte du Tammy, sa dom allihop och gud så fel dom har!! :)

Den här sagofiguren kan man se om man har tur i skogen. Han fullständigt älskar snö och kyla. Helst 30 minusgrader :) Och denna sagofigur lägger sig gärna till ro ute i kyla och snö och kan ligga där i timmar och bara njuta. Han har noll förståelse för att man kanske fryser eller har tappat känseln i fingrar och tår för längesen.

Men han är mitt allt! Och just på denna bild hade han brottat ner mig, slitit av min mössa och hårband då jag försökte ställa in kameran då jag ville testa en ny bildidé. Men så fort jag försökte fånga det, såg han ut som den oskyldigaste lilla vovve som finns i hela världen. Men, skenet bedrar ;)

Jag önskar er alla en underbar vecka, var rädda om er! Alla bilderna är fotade med en Canon 5D Mark II. Objektiv som använts är Canons 400 - 5,6, Canons 16-35 - 2,8 och även ett makro till fjäderbilderna här ovan.

Kärt barn har många namn

Idag tänkte jag tipsa om en skönhet som många går förbi. En skönhet som jag tror alla var man än bor i Sverige har tillgång till? Och det är ju helt fantastiskt tycker jag och därför vill jag prata mer om den. För hur det än är så kan man tipsa om många fotomotiv, men vi bor alla på olika ställen med olika förutsättningar och många gånger kan man se vackra bilder och önska att man hade samma motiv där man bodde. Och det har vi nu :) ~ Det var en gång i somras som jag så gärna ville gå ut och fotografera, men jag kunde inte. Min älskade vovve Lloyd hade ett skov (anfall) som han tyvärr drabbas av ibland efter att blivit smittad av fästing och drabbades av fästingburna sjukdomar. Jag ville inte lämna honom, och medan jag satt där i solen och det var en sådan där fantastisk dag som tyvärr mörkades ner då han mådde dåligt. Men mina ögon föll på Mjölke, ( rallaros, mjölkört och mamma mia så många namn denna växt har :) Vi går in på det lite senare :) Dom stod där färglada och tycktes liksom ropa på mig - "Kom hit till oss då - Du kan njuta av vår skönhet samtidigt som du är hos din vovve :)" Jag hade fotat dom förra året, men nu gick jag in och hämta kameran och gick fram till dom.

 Massor av myror sprang runt och även andra söta insekter landade där. Återigen kom orden till mig som så ofta kommer - Vad är väl en bal på slottet? :) Vad jag menar är att vi ofta åker runt för att hitta spännande saker att fota, spännande platser, kanske till andra sidan jordklotet - alla dessa heta exotiska ställen, rena drömmarna för en fotograf. Men varför misströsta, vi har så mycket där vi är. Och ibland kan man kanske inte åka iväg, men man ska inte misströsta för det - man ska göra det bästa av det man har! Plötsligt medan jag satt där och fotade kom jag att tänka på andra fotografer i andra världsdelar, fotografer som kontaktat mig och sagt att de drömmer om att få komma till Sverige och fotografera. Hmm, förut hade jag aldrig tänkt på dessa ord de sagt särskilt mycket - drömma om att komma hit och fota när man bor i exempelvis Indonesien, USA? Var det ett skämt? :) Kanske inte?! kanske hade de sett en bild någon i Sverige tagit och då känt samma sak som vi ofta känner, tänk att få åka dit...?

Och när vi då går förbi den här vackra blomman och känner, - det finns ingenting att fota - så titta en gång till :)

Och visst kan man göra massor med detta vanliga motiv. Se bara hur ljuset totalförändrar blommans färg. Dessa ovan har jag fotat i skugga, då är blomman mer lila - men så fort solen lägger sin hand vid henne, så exploderar hon i rosaaktiga nyanser. Och dessutom är det även lite skillnad på dessa rosa färgtoner, jag har tagit dom i sen eftermiddagssol när ljuset är som varmast. Men tar man de tidigare på dagen är dom mer ljusrosa.

Att trycka in kameran i blommornas värld och försöka se dom mer som abstrakta skönheter som kittlar ens sinnen är dunderkul.

Det landar även en grön magiskt varelse som förtrollar mig med sin metallgröna nyans, tyvärr minns jag inte namnet på denna insekt just nu så jag får återkomma med det. Men visst är han söt? :)

Det är en makalöst vacker växt och kärt barn har många namn :) I mitt landskap Skåne, kallas hon för - Rävrumpa :) Fast jag har alltid sagt - Rävarumpa :) Sen kollade jag upp lite på nätet vad hon mer kallas för förutom mjölkört och Rallarros. Och man säger bl.a i Lappland - Abragärest, i  Dalarna - Duntrav, i Uppland - Kalvrumpa, i Västerbotten - Allmoke O.S.V :) Massa olika namn minsann, och kanske kallas den något särskilt hos dig?

Det var lite om rävarumpan ;) Missa henne inte till sommaren, hon är alldeles bedårande vacker i vilket ljus du än väljer! Var rädda om er!
/Tammy

Gott nytt år

Jag vill bara tacka för ännu ett underbart år här på Tidningen FOTO! När man står här vid årets sista dag så kan det kännas både vemodigt, men även hoppfyllt. Jag brukar alltid försöka känna, äntligen ett nytt år :)) Det ska bli bra! Egentligen är det lite konstigt att det kan kännas lite vemodigt, för varenda dag är ju egentligen slutet för ännu en dag och Nyår, tja - det är bara en dag i mängden. Så, till alla er som förgyllt dagar för mig med era goa och rara rader. Ni har gett mig så oerhört mycket och det värmer massor i mitt hjärta! Ni har delat era tankar med mig och sporrat mig väldigt mycket! Jag har fått se era fantastiska bilder, funnit ännu fler fotosidor hos er och det finns dagar som jag satt mig ner och skulle skrivit en blogg, men hamnat hos er och sen förtrollats så utav det ni fångat med era kameror att tid och rum att skriva ett blogginlägg bara försvann.

Så kära läsare, jag vill önska er alla ett underbart 2014 och tacka för ett fantastiskt 2013! ~ Ok, Lloyd vill också säga något här..., alltid ska han härmas ;) Han vill tacka er alla för att ni alltid säger så gosiga saker om honom, och därför bjuda på en bild som jag tog någon dag innan Julafton då han låg och väntade på sina julklappar - han har lite dåligt tålamod om jag säger så :)

/Tammy

Himmelsblå

Jag borde förstås uppdatera min blogg med lite höstbilder?! Men, när jag satte mig ner här framför min dator och öppna lite fotomappar, så kände jag - Näääää, jag vill inte :) Jag vill inte alls uppdatera med höst. Jag menar, höst får nu ju se överallt på andra ställen, och jag och höst....? Hur fungerar det? Inte så bra :) Men tro mig gott folk, jag kämpar för att tycka om den, ni har hjälpt mig massor. Och kanske, bara kanske blir det någon höstbild här hos mig också. Och, faktum är att några av dessa bilder i detta inlägg är faktiskt tagna i höst :)

För att återgå till dessa ljuvliga ljusblå blommor - Linblommor! Jag stod en dag på ICA och skulle köpa lite linser och medan jag stod där bland fröer, nötter, linser och annat spännande, föll min blick på en påse med LINFRÖ. Aaaah, plötsligt såg jag framför mig fält, stora öppna fält som lyste himmelsblått. Och som vanligt hamna jag i någon annan värld där jag stod vid hälsokosthyllorna med fröer, linser och framför mig såg jag nu - solrosor, lin och pumpor, ja alla de fröer som låg där kunde jag nu framför mig se blomma för fullt. Om jag skulle ta och köpa en påse linfrö och slänga ut i den där tråkiga ena rabatten jag har? Jag hade en speciell rabatt som jag tyvärr inte fick ha ifred för en viss hund. Jag sådde fröer och ville ha vilda blommor. Han grävde ner ben, leksaker och sen grävde rävarna upp allt som min kära hund grävt ner. Den rabatten såg hemsk ut och jag hade gett upp om att plantera något nytt där igen i år, utan tänkte att nu får det se ut som det gör där. Tills jag hamna bland linfröna. 7 kr kostade en stor påse och jag åkte hem och slängde ut allt i rabatten, och tänkte - vill något komma upp, så blir jag glad, men vill de inte göra det, så förstår jag det mycket väl också :)

Om det kom upp något? :) Jaaaaaaaaa, det blommade och blommade och blommade och jag har sällan sett en sådan underbar rabatt!



Och det blommade enda tills vi fick den där stormen/orkanen, då försvann nästan alla blommor, men i helgen såg jag faktiskt några små söta blå blommor som blommade igen. Men nu är alla stänglarna fyllda med små linfrön, och även om det inte längre blommar - så är det faktiskt vackra ändå.

Fjärilarna älskade dom. Humlorna, likaså och nyckelpigorna, tja dom gillade dom lika mycket. Och en massa andra insekter drogs till dessa himmelsblå blommor och förgyllde verkligen dagarna. Jag har använt ett gammalt objektiv från 50-talet till dessa bilder och om ni tycker dom ser lite softa ut, så beror det på objektivet. Jag älskar de defekter äldre objektiv ger, så det blir väldigt ofta jag fotar med dom. Dom är svåra att få skärpa med och skärpan är minimal om man som jag avvänder korta skärpedjup. Men jag gillar ju det där!

Skärpa eller oskärpa, tja allt är en smaksak - för min del handlar foto om en helhet, en känsla jag vill fånga.

Äldre objektiv kommer jag återkomma igen till, då de ligger mig varmt om hjärtat. Man är väl underlig antar jag, när alla andra vill ha de senaste objektivet - så vill jag ha det äldsta, med flest defekter :)

Var rädda om er!
/Tammy

Konsten att gå på vatten

Om man som jag har en Newfoundlandshund som avskyr värme, och som alltid hittar vatten att bada i - om det så gäller en vattenpöl, träsk, hav eller som i detta fall som det handlar om idag, en bäck - så får man fota där :) Och nej, jag gnäller inte - jag föredrar liksom han, vatten i alla dess former - även om jag i motsats till honom - älskar värme! Jag älskar honom mer än allt och vill vara med honom varenda ledig stund jag har, om det så innebär att jag ska ligga i en vattenpöl, så får det också gå - bara vi har kul :) Och när det är så där varmt är det faktiskt jätteskönt att sätta sig i en bäck! I denna bäck kryllar det av små söta fiskar, kräftor och massor av skräddare för att inte glömma alla fantastiska trollsländor som surrar omkring en, så det är ingen dum idé alls att sitta där. Faktum är, att man kan ännu nu i slutet av oktober faktiskt fota skräddare, dom är fortfarande kvar. Några av dessa bilderna är tagna nu och någon är från i somras.

Kanske är det inte så mycket skräddarna som lockar mig egentligen, utan snarare vattenytan! Ytan fullständigt förtrollar mig och jag fyller mitt minneskort väldigt fort kan jag säga och det spelar ingen roll hur många gånger jag än är där, varenda gång går jag hem med ett fyllt minneskort - så himla fascinerande är det för mig iaf att vara där. ~ Jag har fått en del frågor från folk som sett mina skräddarbilder som frågat - Hur får jag till färgen i bilderna? Mycket enkelt - det är färgerna omkring som ger ytan dess färg :) På våren när allt slår ut, så reflekteras bladens vackra gröna färg i ytan och när ljuset sen träffar ytan så uppstår en giftigt grön magiskt färg :) Men här har jag även bilder i blått. Den blå färgen kommer från - just det, himmeln :) Blå himmel med vita söta moln, ger blåvita bilder, och det grå som speglas i en del av dom, är de dagar då även grå moln finns i himmeln. Vid regn får man läckra metalliska färger, så det spelar ingen roll vid vilken tid man fotar dessa, för det blir alltid lika spännande nyanser. Och när skräddarna tar några benspark, så blir det ljuvliga rörelser i vattnet. Eller om man har en hund som råkar simma förbi ;)

En dag då jag satt och tittade på mina bilder i datorn så såg jag några spännande typer där - såg ut som aliens :) Det var skräddare i oskärpa och det är riktigt kul att se på dom, för dom ser faktiskt olika ut, beroendes på var i deras simrörelse de befinner sig. Här är iaf några av de bilderna.

Här försökte jag få med solens strålar i denna bild - har ju som sagt en förkärlek för solen och solens ljuvliga strålar som värmer så gott och jag vågar knappt tänka på att det är höst, så jag tar helt enkelt och hoppar över den biten ;)

Som sagt, det är fantastiskt kul och fota skräddare, eller vattenytan och fast jag gjort det nu i några år - så är det lika spännande varje gång! Så bege ert till en bäck, vattendrag, en Å eller där det finns vatten som flyter och lägg er sedan ner vid kanten eller gärna i vattnet och magi kommer uppstå i er kamera. Det spelar som sagt ingen roll om vädret är dåligt, det blir kalas ändå. Alla bilderna här ovan är fotade med en Canon 5D Mark II, samt Canons 100 -2,8 och det går även bra med andra objektiv. Har testat med 70 -200 och 50 mm och det gick lika bra.

Var rädda om er!
/Tammy

I Ekoxarnas värld

Det var en sådan där varm och skön sommardag då jag satt på mitt jobb och längtade tills jag fick springa ut därifrån. Inte för att jag vantrivs på mitt jobb, tvärtom. Jag har nog världens bästa jobb och goaste kollegor! Men ut ville jag ändå :) Frågan var; vad skulle jag göra? Jag ville ALLT!! Jag ville göra allt på en och samma gång. Jag ville mest av allt bada, för det var så varmt och bara tanken på att dyka ner under ytan och känna havet prata med mig, - jo, för havet pratar med mig - finns ingen som pratar så underbart som havet gör :) Det fyllde mig med än mer längtan. Men, jag ville så mycket mer, jag ville fota rapsfälten, vallmofält, jag ville fota fjärilar, nyckelpigor, grodorna, åååh jag ville vara överallt. Och så var det min innerliga längtan efter att få besöka Ekoxarna, men tanken på att åka inåt landet när man kunde ligga i ett blått svalkande hav, kändes dock ej så lockande. Min telefon ringer. Det är min syrra som ringer och undrar om vi ska göra något efter jobbet? Ska vi bada frågar hon och jag säger jaaaaaa :) Men så avbryter jag mig och säger - jag vill sååå gärna hälsa på hos ekoxarna. - Men, tycker du inte det är lite väl varmt idag för det, Tammy? Jo, det tycker jag och vi bestämmer oss för att bada först och sen se om vi kan se någon söt ekoxe :)

När jag besöker Ekoxarna i deras vackra värld fylls jag av ödmjukhet inför denna fredliga gigant. För även om de ryker ihop och brottas några sekunder, så är det en oerhört fredlig insekt. Jag fulls även av vemod, det kan inte hjälpas, men alltid fyller det mig med vemod när jag lämnar dom. Vetskapen att de tagit dom mellan 5 - 7 år att bli en fullvuxen ekoxe och sen endast få leva livet i några ynka veckor känns så orättvist. Så lång tid det tog för att bli sådär vacker, och så snabbt ljuset sen slocknar - gör att jag varje gång berättar för dom hur mycket jag beundrar dom, - hur värdefulla dom är för mig. JA, jag vet att de struntar högaktningsfullt i mig, men jag måste få säga det. Tramsigt va? :) Men dom betyder så mycket för mig och egentligen vet jag inte varför dom har sådan stor plats i mitt hjärta. Men så har det varit sen jag var barn. Det är ungefär som när jag sätter mig i kohagen och bara sitter där helt stilla och efter ett tag är jag omringad av gosiga kossor som försiktigt kollar in mig. Och minsta lilla rörelse, och de hoppar tillbaks några steg. Dessa enorma stora djur, så tunga och fina, som hur lätt som helst hade kunnat springa ihjäl mig, men istället så är dom så försiktiga och mjuka. Det bästa är när man sitter med huvudet böjt ner och när man känner hur någon kossa luktar en i nacken, ahhh - då fylls jag av den där enorma kärleken och vill bara rusa upp och krama om, men det vill ju inte dom - tyvärr :)

Nu ska jag inte prata om kossor utan om ekoxar. Självklart besöker jag ekoxarna fler dagar och jag missar återigen i år att få en bra bild när de flyger och jag retar nästan ihjäl mig. Jo, jag fick i år igen, men inget bra. Inget jag är nöjd med. Men nästa år, då ska jag vara mer redo :)

Det är ju egentligen konstigt, för hur redo man ibland än er, så missar man.... I år hade jag bästa möjligheten, och när då en ekoxe flög alldeles underbar runt mitt huvud och lät som en helikopter, så blev jag fullständigt trollbunden och sa bara - Åååh gud så vacker, åååh så underbart, nämen söta lilla goa varelse - du är det finaste i världen!! VA? Arggggh!! När ekoxen sedan kraschlandade en bit ifrån mig, kom jag snabbt på fötter och bara stod där och hoppade och började nästan slå mig själv för att jag inte hade fotat, bara för att jag blev helt trollbunden av det jag såg och det är mitt största problem när jag fotar. Detta händer mig så ofta - när något väl händer som jag suttit och väntat på, så missar jag det för jag blir förtrollad! :)

Det var lite från en ljuvlig kväll hos världens finaste ekoxar! Var rädda om er och våra vackra djur! /Tammy

När det inte är vackert längre

Det var en sådan där varm och het sommardag då jag satt på baksidan av huset i en solstol och försökte reda ut mitt trassliga hår. Efter en heldag på stranden med mycket bad hade håret förvandlats till något som mest liknade trasselsudd. Medan jag satt där föll min blick på alla insekterna som vandrade fram och tillbaks över stenplattorna. Dom verkar alla veta exakt vart de är på väg, med bestämda steg skyndar de fram och tillbaks över plattorna. En del myror kommer bärandes med någon död insekt de funnit och jag funderar för mig själv, om myran skulle uppskatta om jag hjälpte honom bära hans fynd? Men å andra sidan - hur ska jag veta vart han är på väg? Nej, det går ju inte :) Min blick fastnar på en annan myra som kommer bärandes på sin kompis, som ser väldigt död ut. Men han kanske bara är skadad? Jag ser hur några andra myror rusar fram och hjälper till. Är det ambulanssjukvårdarna i myrvärlden mån tro? Ja, det är verkligen fascinerande att följa de där små liven!

En dag så står jag iaf där och försöker fånga insekternas flykt, kamp? jakt? liv eller vad jag nu ska kalla det jag känner? När jag hör en bil stanna på uppfarten. En vän är på väg hem till mig, och han är inte bara min vän, utan även min kollega sen minst 15 år tillbaks, och han står mig väldigt nära. Ibland undrar jag hur han orkar med mig? :) Tack ! Nåväl, jag hör hans bil stanna, jag hör hur han går fram till grinden och jag känner mycket väl att han står där... MEN, jag är fullt upptagen med att försöka fånga en myra som springer över stenplattorna och där står jag framåtlutad med kameran riktat rakt ner i stenplattor...! - Vad gör du nu, Tammy? Säger han och ler. - Jag fotar en myra som springer över gången, jag försöker fånga hans flykt genom livet, hans värld, hans själ och jag försöker allt vad jag kan att hitta orden och samtidigt andas då jag tydligen håller andan då jag fotar :) Jag visar min vän displayen i kameran, så han kan få se :) Han tittar på mig, hans blick letar i mina ögon efter ett tecken att jag skämtar... Han lyfter sin hand mot min panna, och innan jag hinner reagera, drar han den åt sig som om han bränt sig och utbrister; -Aj som f-n!! :) Nu är det illa Tammy, nu är det mycket illa med dig :) Det där var det absolut fulaste jag sett säger han och vrålskrattar! Jag tjuter av skratt :) här står jag och kämpar och kan inte andas och så har han mage att berätta för mig hur dåliga mina bilder är, och JAAAAAA - jag förstår mycket väl, jag tror mig veta exakt vad han känner nu - men han förstår ju inte:) Han är nu helt övertygad om att jag skämtar med de bilder jag visade, och då jag skrattar så övertygar jag inte honom precis - men hur ska jag förklara att jag inte skämtar? :) - Varför fotar du inte myrorna i skogen som du brukar göra säger han, medan han försöker resa sig upp då Lloyd bestämt sig för att brotta ner honom.. -Därför att nu är jag här, svarar jag medan jag skrattar. -Du gillar väl bilder på Lejon, Tigrar, vargar, och Björnar som är fångade med lång slutartid? Nå, vad är skillnaden frågar jag? Jag har inga vargar och Lejon att fota, jag har en myra och så faller jag ihop i skratt igen då jag själv hör hur patetiskt det låter och han ruskar bara på huvudet åt mig, helt övertygad om att jag är komplett galen. Jag skyndar mig att säga - Om du bara visste hur himla svårt det är att fånga en myra med lång slutartid och ändå försöka få den lite skarp, att fånga hans liv, han själ - ett lejon är ju en baggis i jämförelse och så tjuter jag av skratt igen för det räcker att jag tittar på min vän, så ser jag att det är inte lönt, han är nu helt övertygad om att jag skojar och är komplett galen :) -Lloyd, hugg i, ta för dig och gör din matte stolt nu, säger jag åt min hund som äntligen brottat ner min elaka kollega ;) Ser ni den söta lilla pigans vinge som sticker ut där bak? Jag tycker hon är så go!

Canon 5D Mark II + Canon 100 - 2,8 - ISO 200 - S 1/16 s - B 5,6

För att hoppa till en annan dag i somras då jag ännu en gång blev förklarad som galen av mina nära och kära :) Jag stod mitt på gatan, på asfalten och försökte fånga en nyckelpiga. Jag hör mycket väl att det kommer någon gåendes. jag hör hur de stannar till, men dom säger inget. Och jag vet att jag är nu mycket oförskämd som inte ens lyfter på mitt huvud och säger hej, jag vet att dom tycker att jag är en mycket konstig människa :) jag är fullt koncentrerad på att försöka fånga pigans väg och jag har bara en chans, sen är hon borta. Jag kan nästan känna hur grannarna eller vem det nu var som stannade och tittade, själva tittar ner i asfalten och inget ser, blir absolut övertygad om att jag är tokig :) Inne i min trädgård ska vi grilla, och en annan väldigt nära vän till mig öppnar köksfönstret för att kalla på mig. - Tammy, vad håller du på med?? Du beter dig ju helt rubbat där ute och så skrattar han! Tja, det är inte lönt att förklara ens, känner jag och då nyckelpigan redan försvunnit tar jag och går in. Jag laddar över mina bilder i datorn och så kallar jag på min vän och säger. Du undrade vad jag gjorde där ute på gatan? Jag fotade det här och så visar jag mina bilder och svaret jag får är inte nådigt ;)

Canon 5D Mark II + Canon 100 - 2,8 - ISO 100 - S 1/21 s - B 8

- Men snälla Tammy, du kan väl ändå inte mena allvar? De få orden räcker för att jag ska falla ihop i vrålgarv :) Min vän pratar med mig och säger: -Tammy, allvar nu! Du som kan ta så fina bilder! Du som tagit så underbara bilder på nyckelpigor som flyger, på myror i skogen, på grodor som skrattar, du kan väl ändå inte mena allvar med det här? Det är ju rena skitbilderna , rent ut sagt! Alltså, du har faktiskt nu flippat fullständigt ut, ingen Tammy kommer gilla dessa bilder, ingen! Jag säger det för att jag vill dig väl. Du beter dig nu som andra konstnärer, dom är bra i början, sedan flippar de fullständigt ut. Du har ju själv sagt så Tammy, minns du den där kända konstnären som du jobbade hos, (lämnar namnet ute på konstnären) Du berättade ju själv att du sagt åt honom att du tyckte hans bilder var sinnesjuka, att du gillat dom i början tills han flippade ut. Du har hamnat där själv nu, titta säger min vän och visar mig mina bilder på datorn, detta är sinnesjukt! :)

Canon 5D Mark II + Canon 100 - 2,8 - ISO 400 - S 1/16 s - B 5,6

Jag förklarar eller jag försöker förklara utan att skratta :) att jag är helt enig med mina vänner att dom inte förstår, men själv älskar jag att leka, att utmana mig själv. Jag säger: - Jag kan gå ut i trädgården nu direkt och ta en bild på en blomma eller vad du vill och få den att bli vacker! Jag kan gå ut och fota en nyckelpiga som flyger och säkert få den skarp. Men, jag kan inte gå ut och fånga en myra på vägen och fånga hans själ, hans flykt, att få honom i tillräcklig skärpa med lång slutartid - utan jag måste ta flera bilder, jag måste öva, jag blir UTMANAD och det är ju det som är det roliga förklarar jag. Att det är svårt! Att jag inte kan. Min vän svarar att han tror sig förstå vad jag menar.

Canon 5D Mark II + Canon 100 - 2,8 - ISO 100 - S 1/6 s - B 11

Ingen av mina nära vänner fotograferar, förutom min syster och en annan vän i Värmland. Jo, lite grann då och då fotar dom, och jag förstår vad dom menar och jag värdesätter deras ärlighet och omtanke, men när jag ställer motfrågor - Vill du spela tennis med någon som inte kan fånga bollen ens? Nä, jag tänkte väl det? Du måste utmanas! :)

Canon 5D Mark II + Canon 100 - 2,8 - ISO 100 - S 1/10 s - B 5,6

Så kommer då min syster hem till mig och jag står där igen, framåtlutad och fotar och hon frågar - vad fotar du? Jag visar henne och hon hon vrålar - Wow va coolt och så fotar hon med :) För att i nästa sekund fångas av skuggorna av insekterna som blir jättelika i den sena solen. Ahh, det är skönt att det finns fler galna :)

Canon 5D Mark II + Canon 100 - 2,8 - ISO 100 - S 1/ 12 s - B 8

Det är inte lätt att vara tvilling, fråga mig! Men frågan är om inte det är tuffare att vara tvilling med en Myra? :) Den här bilden visar hur knäppt det kan bli med lång slutartid och någon som rusar fram i 190, det blev en dubbelskugga på myran.

Canon 5D Mark II + Canon 100 - 2,8 - ISO 100 - S 1/12 s - B 9

Ja, t.o.m på stranden försöker jag ibland fånga de söta små rubinerna med lång slutartid, här fotad i sanden.

Canon 5D Mark II + Canon 100 - 2,8 - ISO 100 - S 1/6 s - B 32

Kom ihåg att alltid fota för din egen skull. Vad just du vill fånga. Inte vad andra kan tänkas tycka om. Jämför dig aldrig med andra, för du är unik och det finns bara en utav dig! Jag älskar mina nära, och skulle aldrig våga skriva ut hur dåliga dom tycker att mina bilder är, om det inte vore för att jag älskar dom och för att jag vet att dom aldrig skulle säga något som skadar mig, utan vi skrattar ihop och tro mig, jag vet exakt vad dom menar :) Och dom tycker ju faktiskt om några av mina bilder...., ännu ;) Och vem vet, en dag kanske de tycker om dessa också :)
/Tammy