Myra i solstrålarna
Vad är det du fotograferar? Frågan kommer från en granne... - En myra.., svarar jag. - En Myra? - Ja, säger jag och ler när jag ser personen som frågade. Jag förstår att det låter mindre exotiskt att fota myror, och jag kan ju gärna inte ställa mig där och förklara hur fantastiska dom är. Även om jag ibland gör det för att då se personen se ut som om jag skojade med den. Inte kan väl myror vara något man fotar?
- Jag älskar myror, svarar jag och det är då jag ser att personen faktiskt undrar om jag är vid mina sinnes fulla bruk. Men jag minns även den där gången då jag stod och pratade med en granne och plötsligt så kände jag hur jag blev fullständigt attackerad av pissmyror, heter dom så? Den gången var det inte så kul :o) Och jag vill väl inte påstå att jag älskade dom då - arghh! men, jag stod väl i vägen för dom? Men detta är inte pissmyror, detta är galna skogsmyror :o)
Myran i solnedgången
Men vad är det jag vill fånga? vill jag berätta något? Vad är min ambition? Andan i bilden är det jag vill försöka fånga. Livet. Ett liv! En personlighet. Jag har en bild i huvudet, jag ser något - känner något. För det mesta misslyckas jag så klart med att fånga de jag vill. Jag får inte fram själen i min bild. Men jag nöjer mig inte förrän jag fått just det jag önskar fånga, en känsla. Jag kan återkomma gång på gång och hela tiden få nya idéer, ett ljus som faller, en myras uppsyn...ahhh, till slut blir det kaos i min skalle - så mycket jag vill fånga, men hur ska jag lyckas att fånga det jag ser?
Själen i bilden! Det är just det jag strävar efter och alltid har gjort. Att försöka återge känslan och andan i en bild är det jag kämpar med. Allt annat tycks nästan betydelselöst när jag fotograferar. Vad bryr jag mig om det tekniska? Full skärpa, perfekt exponering? Klart jag bryr mig. Ändå har bilderna inget värde för mig om inte andan finns där.
En liten myra. Jag vill kunna visa att en den har ett liv. Åååh, vad jag vill fånga hans personlighet på bild, herregud, kan man fånga en människas personlighet kan man väl fånga en myras? Tänk om jag skulle svara den där grannen det? Eller den på jobbet som undrar vad jag fotat i helgen och då vad? Kanske jag ska svara så nästa gång? - att jag försöker hitta myrans personlighet och fånga den på bild, för att visa att den är ett underbart klokt litet liv :o) ja, tja..., jo, jag ser redan hur man skakar på huvudet åt mitt svar, fast att det ännu bara vilar i mitt huvud.
Aj, aj Tammy! Man ska inte ge djur mänskliga känslor säger de som vet. Men varför inte? Och vem säger att jag ger eller vill ge dem mänskliga känslor? Vi har väl inte ensamrätt på känslor och på livet? Jag vill göra en bild där myran är en del av livet och inte bara en närbild på en myra. Det är det jag vill uppnå.
Bara ett litet liv...
Jag kan stå och titta ner i en myrstack, nästan oförmögen att slita min blick därifrån. Detta myller av myror där alla verkar veta just exakt vad de ska göra. Jag ser dem vandra upp och ner på en trädstam i flera filer, varav några verkar bära runt på sina vänner, som onekligen ser döda ut. Men är den död eller är den sjuk, kanske utmattad, eller bara råkat skada sig för stunden? Små leder på skogsstigen är full av myror som vandrar bestämt fram och tillbaks, så beslutsamma om vart dom är på väg och vad som ska göras.
Alla dessa tankar som slår en när man står där och tittar, och tar man upp sin kamera för att försöka fånga dessa varelser så möts man av ett gäng som slänger bakkroppen mot en och ställer sig i givakt med vidöppna gap, redo att gå till anfall. Så små och så tuffa. Och ja, jag ler :o) Jag älskar deras kroppsspråk, jag älskar deras attityd! Dom struntar fullständigt i att jag är en jätte där jag står, iaf i jämförelse med dom - men dom tvekar inte en sekund att gå till anfall och jag kan inte låta bli att beundra detta mod.
Ett litet huvud tittar fram där bakom bladet,och det får mitt hjärta att le - världens bästa modell är dom ju.
Ett litet myrhuvud tittar upp "Spanaren"
Myran "Den melankoliska"
"Akrobaten"
Ahhh, jag kan helt enkelt inte sluta fota myror för det gör mig så himla glad att få ta del av deras flitiga liv, jag blir som förtrollad helt enkelt. Att se en sol gå ner, kan väl inte bli bättre än i sällskap med någon man tycker om?
myrorna och solens strålar
Bilderna är tagna med en Canon 5D MarkII Canons 100 -2,8 + Tamron 90 -2,8 Bländare är som vanligt 2,8 på alla bilderna och ISO har varierat från 100 - 400 Dessa bilder ses förstås allra bäst i stort format då de små liven verkligen kommer fram, men man får inte göra dom större än så här på denna sajt. Sist men inte minst har jag använt en stor portion kärlek - det är viktigast av allt.
/Tammy
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar