Min pappa jobbade som radiotelegrafist på stora fartyg som seglade runt hela världen. Ibland var han borta i över ett halvår åt gången, och jag saknade honom alltid så fruktansvärt mycket och vågade knappt fråga hur länge han skulle vara borta när han packade sina väskor, för jag var rädd för att höra svaret. Det bästa med hans jobb, var att vi barn, - jag och min syster samt bror fick följa med honom runt i världen. Så, inget ont som inte förde något positivt med sig.
Han var sedan hemma lika länge och han var en mästare på att hitta på äventyr, alltid skulle vi ut i naturen och titta på djuren och lära oss vad alla svampar och små djur hette :) Och mamma fick upprepade gånger säga till honom att det inte var ok att bära hem alla igelkottar bara för att han ville visa oss hur fantastiska dom var och hur rädda vi måste vara om dessa sköra djur.
Ibland väckte han en mitt i natten för att visa en vad han hade hittat för något vackert djur - Sen gick han förstås snällt och lämna tillbaks igelkottarna och andra söta varelser, efter att han bjudit dom på lite god mat. Å andra sidan var mamma lika lyrisk över att få visa och berätta vad hon hittat för fint. Så, inte är det konstigt att man blev som man blev ;)
Jag minns så väl när det trillade ner vykort i brevlådan och då särskilt från Japan och körsbärsblomningen. Pappa berättade för mig att detta firar man stort i Japan! Sakura som själva blomningen kallas, ska få oss att tänka på själva livet och de olika stadierna i blomningen ska påminna oss om livets förgänglighet. Ett sådant träd ville jag ha, och när jag en dag flyttade hemifrån och köpte mitt första hus - så var det just körsbärsträd jag köpte, men även Japanska lönnar, för jag älskade Japanernas sätt att inreda en trädgård. Bara att se vad de kan göra med mossa är fantastisk. Istället för att försöka utrota den som vi gör, använder dom den till att göra sagoställen i sina trädgårdar.
Men tiden går fort och plötsligt fylls luften och marken av rosaskimrande blad och jag ställer mig då frågan - hann jag njuta av dom i år då? När njuter vi av det vi ser? Njuter vi när vi springer runt med en kamera och ska fånga allt vi ser? Antagligen gör vi väl det, hoppas jag. Ändå så måste jag gå till mig själv, jag känner att jag måste få gå ut utan kamera ibland för att verkligen njuta ordentligt, för att ta in och se allt. Och då kan jag få många bildideér av att bara få vara där...., att t.ex sätta sig på en stubbe i skogen och bara se..., bara njuta av att få vara där. När jag en dag satt mig där under körsbärsträden och bara njöt, så stannade en buss utanför och folk hoppade av..., några tittade på mig och plötsligt så gick någon fram, plockade upp sin mobilkamera - tog en snabb bild och gick sen vidare, och detta hände även nästa gång då jag var där med min syster, folk såg - stannade, plockade upp sin kamera, tog en bild och stack vidare... Och just då kände jag för att springa efter den personen och fråga - Såg du verkligen hur vackert det var? Hann du njuta av detta naturens mästerverk? Hann du ta in vad du upplevde eller tar vi bara bilder för att visa andra? Jag sprang förstås inte efter personen och frågade, men något i mitt hjärta ville stanna personen och fråga,- en önskan om att den i sitt hjärta och själ verkligen såg detta magiska - för tiden den går tyvärr alltför fort och innan vi vet ordet av det, så var den förbi.
Kära ni som läser, jag hade egentligen tänkt berätta för er om alla söta paddor och grodor jag fått träffa, men även om blommorna som lyst upp som solar för mig - om myrorna som sagt åt mig att passa mig noga ;) Men, dessa träd har en speciell plats i mitt hjärta - de påminner mig om min pappa - så vi får tala grodor och paddor en annan gång. Var rädda om er!
/Tammy
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar